Efter att ha läst Morgan Allings bok
Kriget är slut i början av den här kursen har jag tänkt oerhört mycket på min framtida roll som lärare.
Alling skriver om att många lärare inte förstod alls att han mådde dåligt och de som förstod det ignorerade honom ändå, och det fick honom att tro att han hade något att skämmas över.
Är man en lärare i en klass med väldigt många elever, ser man alla? Orkar man se alla? Hur ska man göra för att se alla? Man hör och läser så mycket diskussioner i samhället nu angående lärare som valt att säga upp sig, lärare som är sjukskrivna och lärare som knappt orkar gå till jobbet. Självklart finns det elever som mår dåligt och inte blir sedda när så många lärare är ute i arbete som kanske inte ens vill vara där eller verkligen inte orkar.
För mig kommer det vara väldigt viktigt att föra en dialog med mina elever, är det någon elev som beter sig illa till exempel så kommer jag sätta mig ner med bara den eleven och prata, fråga honom eller henne varför den beter sig på det sättet. Oftast ligger det någon bakom olika slags beteenden och de som beter sig illa gör det för att de inte mår bra själva. Oerhört viktigt att inte exkludera en elev genom att tex skicka ut eleven ur klassrummet, detta brukar skapa en ännu större klyfta mellan eleven och övriga klassen.
Dock har man som sagt rädslan att iallafall tiden inte finns till för att engagera sig så mycket som man önskar att man ska kunna i läraryrket, därför hoppas jag verkligen att något har ändrats till min utbildning är färdig så lärarna kan utöva sitt yrke på det sätt som gynnar alla involverade.
Är det fler än mig som har dessa funderingar? Fler som har tankar att man inte ska ha orken att bli en sådan lärare som man vill vara?
Här nedan är en intervju från nyhetsmorgon där Morgan Alling talar om vikten av kärlek och självkänsla:
Morgan Alling intervju
källa: Youtube
