Läraren som modell

När jag skrev på miniuppsatsen läste jag om forskaren Albert Banduras modellinlärning och tänkte på vår uppgift som framtida lärare i skolan. Hur vi som lärare är modeller för eleverna i olika miljöer t.ex. hur man kan vara är mot varandra men också att det är OK att våga pröva nya saker man är intresserad av. Det är viktigt att eleverna ska bli trygga i sig själva, att de bygger upp sin självkänsla och tror på att de klarar saker. Vidare att det också är OK att vissa saker i skolan kan vara svårare, men att det kan vara så för alla och att man är bra på olika saker. Läraren har en central roll i skolan som modell, att visa att alla behöver varandra och är bra på olika saker. Vidare att samarbete är en stryka och en väg till framgång.

Att tala inför andra

Det är så himla lätt idag att förutsätta att elever ska klara av att tala inför klassen när de kommer upp till gymnasiet och framförallt högskola/universitet. Men om man inte övar och inte ger eleverna verktyg till att tala inför andra hur ska man då kunna känna sig bekväm i den situationen? 

Jag läste en artikel ur pedagogiska magasinet, lärarförbundets tidning där jag läste att en tjej under hela sin skoltid alltid har tyckt att prata inför andra är det allra värsta hon vet. Hon är nog en av många som känner så, även jag själv har känt många gånger att gud vad jobbigt detta är och kommit på undanflykter för att skjuta upp de eller slippa helt. Den här tjejen gick på gymnasiet och det känns som att när man har kommit så långt i sin utbildning borde man lärt sig hur man ska göra när man har muntligredovisning.

Om man börjar öva ordentligt på att tala inför andra redan i grundskolan och inte gör det till en stor grej, så kommer allt färre elever ha talrädsla när de kommer upp i ålder. Det är viktigt som lärare att prata om att det finns talrädsla men även viktigt att lära klassen att vara en bra publik.  Vad tror ni man behöver göra för att minska talrädslan eller få bort den helt? Kan man få alla att känna sig bekväma i en sån situation?

http://www.lararnasnyheter.se/pedagogiska-magasinet

Integrerad Specialpedagogik….

Jag arbetar på en skola där jag tycker att man har lyckats bra med att inte ”peka ut” de barn som behöver lite extra stöd och går på specialpedagogisk undervisning.

På skolan finns det två speciallärare som arbetar med barn som behöver extra stöd av olika orsaker. I de klasser där jag arbetar går små grupper, 3-4 elever, ibland 2 eller enskilda elever, till specialläraren några gånger per vecka. Grupperna varieras och en stor del av klassens elever kommer med på dessa lektioner då och då. De flesta tycker också att det är kul att gå till speciallärarna, det är lugnare där och uppgifterna skiljer sig lite från lektionerna i klassrummet, även de elever som kanske inte är i behov av extra stöd ingår i grupperna. Eleverna ser det som något positivt att gå till speciallärarna och eftersom de flesta i klassen är där då och då är det ingen som blir ”utpekad”, specialpedagogiken är integrerad i den vardagliga undervisningen.

Att se alla

Efter att ha läst Morgan Allings bok Kriget är slut i början av den här kursen har jag tänkt oerhört mycket på min framtida roll som lärare.
Alling skriver om att många lärare inte förstod alls att han mådde dåligt och de som förstod det ignorerade honom ändå, och det fick honom att tro att han hade något att skämmas över.

Är man en lärare i en klass med väldigt många elever, ser man alla? Orkar man se alla? Hur ska man göra för att se alla? Man hör och läser så mycket diskussioner i samhället nu angående lärare som valt att säga upp sig, lärare som är sjukskrivna och lärare som knappt orkar gå till jobbet. Självklart finns det elever som mår dåligt och inte blir sedda när så många lärare är ute i arbete som kanske inte ens vill vara där eller verkligen inte orkar.

För mig kommer det vara väldigt viktigt att föra en dialog med mina elever, är det någon elev som beter sig illa till exempel så kommer jag sätta mig ner med bara den eleven och prata, fråga honom eller henne varför den beter sig på det sättet. Oftast ligger det någon bakom olika slags beteenden och de som beter sig illa gör det för att de inte mår bra själva. Oerhört viktigt att inte exkludera en elev genom att tex skicka ut eleven ur klassrummet, detta brukar skapa en ännu större klyfta mellan eleven och övriga klassen.

Dock har man som sagt rädslan att iallafall tiden inte finns till för att engagera sig så mycket som man önskar att man ska kunna i läraryrket, därför hoppas jag verkligen att något har ändrats till min utbildning är färdig så lärarna kan utöva sitt yrke på det sätt som gynnar alla involverade.
Är det fler än mig som har dessa funderingar? Fler som har tankar att man inte ska ha orken att bli en sådan lärare som man vill vara?
Här nedan är en intervju från nyhetsmorgon där Morgan Alling talar om vikten av kärlek och självkänsla:
Morgan Alling intervju
källa: Youtube

Presentation

Hej!

Jag heter Mikael och bor i Uddevalla sedan drygt ett år tillbaka. 

Jag har två vuxna barn samt en åttaårig son som går i andra klass.

Jag och min familj ville till västkusten och flyttade från Örebro 2015. Vi bodde ett halvår i Svanesund på Orust. Fantastiskt fin utsikt över sundet.... men vi höll på att blåsa bort, så vi flyttade en liten bit till....

Jag läser nu till grundskollärare f-3 på Karlstads universitet.

Presentation

Hejsan!
Jag heter Louise och är en 22-årig fotbollsälskande Mariestadbo. Jag studerar till grundlärare med inriktning mot årskurs 4-6 på Karlstads Universitet. Jag bor ihop med min pojkvän Erik i en härlig lägenhet. Mina största intressen är att spela fotboll och träning av olika slag. Älskar även att laga och äta god mat med något gött att dricka till.

Presentation

Hej! 
Jag heter Ida och är en 32 årig Åmålsbo.
Lärarstudent på Karlstads universitet med inriktning grundskolan 4-6.
Bor tillsammans med min fyraåriga dotter och våran katt Mumin.